Suicidtankar

[Green Vadaqo]

Har på senare tid fått tankar på att ta mitt eget liv.

Är det “normalt” att någon gång i livet fundera på det?

 

Kan inte säga att jag mår jättedåligt. Men börjar bli jävligt less liksom ..lite trött på att kämpa. Kämpa emotionellt, trött på mig själv.

Känner inte så här hela tiden. Mår för det mesta bra. Men så kan dessa känslor bara skölja över mig. Att bara göra slut på det.

Har haft det ganska kämpigt emotionellt den senaste tiden. Innerst inne. Har även haft helt fantastiska perioder också. Med det är väldigt växlande. Jag kan inte förklara det.

 

Men har separerat med mitt ex sedan ett år tillbaka. Vi har fyra barn tillsammans. Hon lämnade mig genom otrohet. Det är en lång historia. Vi hade varit tillsammans i 18 år.. men under ganska många år så var vår relation mer av vänskaplig karaktär. Så ett vis så var jag glad över att det blev som det blev. För jag hade själv funderat på att lämna i flera år. Men tog aldrig steget för jag ville inte utsätta barnen för en skilsmässa. Så jag hade väl den klassiska inställningen att hålla ihop för barnens skull.

Sättet hon betedde sig på sårade mig rejält. Hennes totala oförmåga att själv se hur hon faktiskt betedde sig sårar mig också.

 

Nu har det gått ett år och har väl kommit över det där. Trivs egentligen bra med hur jag har det nu. Har lite stress över jobbet. Mina arbetstider är inte kompatibla med att vara ensamstående varannan vecka. Samtidigt vill jag helst inte byta jobb i dessa tider. Har en ganska trygg anställning och vill gärna jobba kvar. Känner mig lite extra utsatt som ensamstående och vill ha den tryggheten jag har med mitt nuvarande jobb. Känner inte heller att jag har energin till att lära mig ett nytt jobb. Dessutom att bli “nyanställd” igen så kommer jag bli den första som ryker vid eventuella varsel.

Svårt att hitta jobb också där det inte förväntas att man ska kunna jobba obekväma arbetstider.

Men nu börjar min chef knorra med att jag har svårt att ha barnomsorg vissa arbetspass. Igår fick jag ta tjänstledigt t ex för att jag inte hade någon barnomsorg.

 

Sen har jag träffat en ny tjej. Vi har haft en helt jäkla amazing romans. Varit ute å rest .. seglat och hittat på massor av saker. Helt underbart. Borde vara lycklig. Men innerst inne är jag nog inte det..

Jag vet inte men jag ser mitt liv sakta raseras på område efter område.. mitt ex som först var otrogen kommer nu dessutom strunta i att dela på de skulder vi hade på huset som vi hade tillsammans. Hon hade den här otrohetsaffären en hel sommar mitt framför ögonen på mig. Med grannen. Så sjukt elakt. Tills vi tillslut separerade. Nu kommer hon dessutom lämna mig med en skuld på 375 tusen som vi egentligen moraliskt borde dela på. Då skulden är kopplat till huset men som står på mig.

 

Jag ser framför mig hur olika delar av mitt liv raseras. Jag kommer eventuellt bli arbetslös pågrund av att jag inte har barnomsorg de veckorna jag har barnen. Ja jag kan säkert söka andra jobb.. men jag är less.. less på att alltid behöva kämpa och traggla på ..

 

Jag kommer åka på en stor skuld jag förmodligen kommer ha på mig resten av livet.

Jag bara får en stark känsla ibland där jag bara vill göra slut på det. Det som hindrar mig är att jag faktiskt har fyra barn som jag älskar mest av allt.

Så jag undrar om det är “normalt” att nån gång i livet fundera på självmord?

 

 

 

 

 

[Blue Byqite]

Hej! Va bra att du skriver av dig. Det är det bästa man kan göra när saker känns tunga, och det här forumet är perfekt för det.

Till din fråga. Jag skulle gissa att det är “normalt” att de flesta någon gång har en episod där man tänker igenom det alternativet. Precis som du skriver behöver man inte vara nere i de mörkaste av vatten för att tänka så. Ibland far tankarna bara dit och man reflekterar. Jag har själv varit där.

Till din sak. Jag är sannerligen ingen psykolog, utan bara en medmänniska. Jag förstår fullt ut hur du kan känna att allt bara rasserar framför dina ögon när du radar upp allt såhär.
Om jag får killgissa mig till ett tips, dock, så skulle jag säga att du får försöka ta en sak i taget. Allt samtidigt kan bli rörigt och kännas igenomträngligt, men ser man på sakerna som enheter så kan det vara lättare.

Så. Det hon gjorde mot dig är förfärligt. Ingen tvekan om det. Men vad som är gjort är gjort och det finns absolut inget du kan göra åt det nu. Jag förstår helt hur det sårar dig, men du får leva på hoppet att hon själv kommer till insikt om hur hon betett sig. Om man ska vara väldigt krass spelar det dock ingen roll.

Vad gäller jobbet så har du inte blivit av med det än. Du har ett jobb och även om det känns krånligt just nu av förklarliga skäl så behöver det inte betyda att du måste byta. Kolla över möjligheterna till tjänsterna in house. Kolla om du kan byta pass med någon eller om schemat kan göras om på något sätt. Det brukar alltid finnas en lösning.

Vad gäller det finanisella. Det löser sig. Det gör det alltid på ett eller annat sätt. Oavsett hur långt ner i den ekonomiska skiten man än är mäste man ändå tänka att det bara är ekonomi och pengar. Det är inte dig. Barnen kommer älska dig även om du måste bo i en liten hyresrätt ett tag framöver.

JAg hoppas att jag har kunnat ge dig något med mitt svar. I övrigt så vill jag bara att du ska känna dig trygg att skriva så lite eller så mycket du vill om din situation. Vi är många som lyssnar. Och självmord är inte lösningen. Det vet jag att du vet.

Sköt om dig.

 

[Green Vadaqo]

Tack för ditt svar. Ja jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till just nu. Jag trivs oftast. Men det är en känsla innerst inne som gnager inom mig. Kan oftast ignorera den.. men så ibland sköljer den över mig. Att ge upp. Det är sjukt egoistiskt. Då jag har fyra fina barn och numera en fin tjej.

Vardagen rullar på liksom men där inne inom mig finns den där tanken. Kanske en av de mest förbjudna tankarna. Vad vet jag.

Men det är en nygammal tanke. Inte tänkte så här sen jag var liten.

Hade perioder som barn där jag tänkte på att ta mitt liv. Blir påmind om det nu. Inte tänkt på det förrens nu att jag faktiskt hade sådana tankar som barn.

 

Försöker fylla livet med nån sorts mening. Håller på att lära mig att segla. Ska börja plugga upp lite gamla betyg. Försöker lägga mitt fokus på positiva saker. Men känner liksom ingen riktig glädje i något. Det känns som om att jag fejkar. Att jag ändå inte lever fullt ut ..